Ernst Brunners "Carolus Rex" - en granskning

I Hallandsposten den 4 februari 2006 var det infört en intervju med Ernst Brunner. Vissa delar av den förtjänar att citeras:

"Du går i närkamp med verkliga personer i flera av dina böcker, du har skrivit om Edith Södergran, Bellman och nu Karl XII. Vad är det som gör att du skriver om historiska personer?

– Jag har alltid skrivit historiska texter, ”Kocksgatan” är till exempel en historisk dokumentär. Jag finner det lockande att kombinera forskning med egna livserfarenheter. Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt.

Boken har väckt uppståndelse.

– Ja, jag har aldrig tidigare stött på en så bred skala av reaktioner, fundamentalistiska karoliner med högeranknytning är upprörda, liksom nynazisterna som tidvis har förföljt mig.

Vad ligger bakom reaktionerna?

– Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera."

Vad är det egentligen Brunner säger? Jo, först och främst att det före hans bok inte hade skrivits något om Karl XII som inte var tillrättalagt! Detta alltså trots att det skrivits en oerhörd mängd böcker och artiklar i ämnet under 300 års tid och detta av människor med mycket olika syn på Karl XII. Vidare hävdar Brunner att de som riktat kritik mot boken per definition har "högeranknytning" och att deras negativa reaktion på boken bottnar i en slags besvikelse över att Carolus Rex, den första icke-tillrättalagda boken om Karl XII, kommer att ändra bilden av Karl XII. Ernst Brunner kryddar detta med att hävda att han just nu är Sveriges främste expert på Karl XII!

Givetvis måste detta uppfattas som ohöljd marknadsföring, helt utan förankring i verkligheten. Brunners enda syfte är att få maximalt ekonomiskt utbyte av projektet, något som givetvis fordrar två grundläggande ingredienser. Först, ett ivrigt betonande av bokens stora faktamässiga pålitlighet - trots att det ska handla om en roman. I denna grundpelare ingår undertiteln "hans liv i sanning återberättat". "Sanning" är givetvis nyckelordet, precis som i skvallerpressens rubriker. Det gäller att för de presumtiva läsarna betona att om de köper tidningen/boken kommer de att få veta sanningen. Till detta hör också Brunners emfatiska uttalanden om de egna sakkunskaperna, läsarna ska naturligtvis övertygas om att en oerhört ämneskunnig man har författat boken, ytterligare en garanti för att den är "sann".

Ska man sälja en "sanning" bör den dock helst vara braskande, sensationell. Låt mig ta ett exempel: "Sanningen om Tage Erlander - han var vanlig". Inte speciellt säljande, får man nog säga. Brunners lösning på detta var att dra in några välkända namn ur 1900-talets skräckkabinett, bl.a. Hitler, Stalin och Pol Pot. Och man måste erkänna att en rubrik som "Sanningen om Tage Erlander - han var sin tids Pol Pot" onekligen bör få läsaren att rycka till. "Karl XII var sin tids Hitler, Stalin, Pol Pot och Mao" har väl inte riktigt samma slagkraft, men det är å andra sidan svårt att hitta något kraftfullare.

Som grädde på moset kommer sedan beskrivningen av kritikerna. Å ena sidan gäller det att själv framstå som expert på ämnet och orygglig sanningssägare, å andra sidan handlar det om att framställa kritikerna som mörkermän, farliga extremister ute på högerkanten. Det skapar de bästa tänkbara förutsättningarna för att kritiken ska få så ringa omfattning som möjligt, många drar sig för att få en extremiststämpel på sig. Det minskar också risken för att kritiken tas seriöst, att kritiken bereds utrymme i media. Vem vill släppa till plats åt extremister?

Ernst Brunner har också den stora fördelen att han är mycket känd och har ett stort förlag i ryggen. I själva verket är det så att utan Internet skulle jag som kritiker inte ha haft någon möjlighet att komma ut med mina synpunkter. I jämförelse med Brunner är jag ju nämligen en verklig "nobody" och på en del håll är man dessutom uppenbart obenägen att riskera att reta upp den kände författaren. Något dylikt drabbade härom året Helsingborg, då en i Brunners tycke negativ recension av Fukta din aska i ortens tidning ledde till att författaren hoppade av ett arrangemang i staden. Något liknande förefaller ha inträffat även den här gången, ett planerat framträdande i Linköping den 19 november 2005 blev mycket plötsligt inställt utan närmare förklaring i samma veva som jag lyckades få in en kritisk debattartikel i Hufvudstadsbladet, den enda papperstidning som har varit beredd att ta in mina kritiska synpunkter på Carolus Rex.

Det mest beklagliga inslaget i den s.k. debatten om Carolus Rex har varit författarens oförmåga att gå i svaromål. Istället har han, som i exemplet ovan, försökt placera kritikerna i extremistfacket. Den 29 november 2005 innehöll Sydsvenskan en intervju med Brunner, vari han rubricerade sina kritiker som "karolinska fundamentalister", främst hemmahörande i Linköpingstrakten. I SVT:s Debatt gick han samma dag steget längre och beskrev hur man kunde se dessa "karolinska fundamentalister" i Kungsträdgården den 30 november, "erbarmliga" individer på glid i samhället och med missbruksproblem. Naturligtvis aktar sig Ernst Brunner för att nämna några namn då han gör uttalanden av den här typen, men för de som följt med behöver det ju inte råda några tvivel om vem/vilka som avses. Såväl min debattartikel i Hufvudstadsbladet som min artikel i Nättidningen Svensk Historia, http://www.svenskhistoria.se/debatt/58.html, var undertecknade med namn och hemort.

Nåväl, Brunner hävdar att hans bok håller för en vetenskaplig granskning. En sådan har jag redan gjort på www.karlxii.se. Det blev en mycket omfattande genomgång som tog mig nästan exakt 4 månader att genomföra. Resultatet var häpnadsväckande, sett i relation till uttalandet ovan. Carolus Rex är fullständigt nerlusad med faktafel, så länge jag orkade hålla räkning var snittet över två stycken per sida. Vidare framgår det raskt att Brunner inte behärskar ämnet för fem öre. Han förstår inte hur dåtidens förvaltningsapparat var uppbyggt, han förstår inte termer som "Guds dom" eller "suveränitet", han blandar ihop Karl XII:s systrar med varandra, han kan inte skilja på Gustav II Adolf och Karl X Gustav, han vet inte hur stort ett regemente var etc. etc. Men detta är bara toppen på isberget. Han klipper och klistrar i citerade dokument, han förvanskar händelser, han uppfinner massakrer som aldrig ägde rum och han återupplivar gamla, avlivade myter för effektens skull. Ska Carolus Rex bedömas enligt den måttstock han själv dragit upp är boken inget annat än en stor bluff. Det ligger således mycket lite verklig forskning bakom, framför allt är boken mycket starkt influerad av Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien, utgivna på 1850-talet. Det är till och med så att dokument som givits ut i fullständigt skick inte citeras efter originalen utan efter Fryxells referat, i ett fall ned till ett enskilt bindestreck! I vissa passager är beroendet av Fryxell så stort att Brunner till och med övertagit hela formuleringar! Sedan är det då Brunner som inhöstar beröm för det ålderdomliga språket. Hur svårt är det att skriva ålderdomlig svenska om man lånar formuleringar, meningar och stycken från 17- och 1800-talsförfattare?

På www.karlxii.se har min genomgång nu hamnat i artikelarkivet och jag tänkte därför reprisera den här, i något bearbetad form.

Låt mig avslutningsvis bara poängtera att hr Brunner givetvis får skriva precis hur han vill om Karl XII. Jag vill dock hävda att han inte bör sälja resultatet under falsk varubeteckning. Om han redan från början hade gjort klart för alla att boken var översållad med sakfel, att han ofta hade lutat sig tungt mot Anders Fryxell och att han på åtskilliga ställen medvetet hade förvanskat källorna för att göra Karl XII mer lik Hitler hade det inte varit mycket att säga. Då hade presumtiva läsare och åhörare fått en ordentlig och korrekt varudeklaration av den typ som vi förväntar oss när det gäller hus, bilar, diskmaskiner, resor och i stort sett alla andra kommersiella produkter.

(Forts. följer)

(Under arbete)